Nice 2016 : Dag 25 Tisdag 9 augusti. Vi har så smått börjat förbereda oss för hemfärden. Det visade sig att Max, vår dramaten, nedmonterad inte får plats i resväskan så vi får packa honom full med grejor, klistra igen med silvertejp och checka in. Allt går att lösa med silvertejp, säger J. Men vi behövde ytterligare ett bagage och Casino, ett av Frankrikes största livsmedelskedjor som har en butik precis bredvid oss, hade extrapris på resväskor. Som medlemmar kunde vi köpa en stor bag för 39€ istället för 98€. Sagt och gjort vi är nu stamkunder hos Casino och en bag rikare.
Nej. Hissen fungerar fortfarande inte. Jag tar tillbaka det där om att det är bra övning att gå uppför trapporna. Jag har gått nedför och uppför dessa 108 trappsteg tre gånger idag. Mina ben känns som telefonstolpar och min fotled som är full med skruvar och spikar protesterar högljutt. På hissdörren finns nu en lapp som säger att man har för avsikt att laga hissen så fort som möjligt. Det begreppet har olika innebörd i Frankrike och i Sverige. Men jag ska inte falla tillbaka att bli mitt gamla pessimistiska jag, utan se det positivt. Det är långt till fredag morgon när vi ska frakta ner allt bagage.
Vi ägnade eftermiddagen och kvällen åt att besöka gamla favoriter. Vi började med Café Turin en legendarisk skaldjursrestaurang vid Place Garlibaldi. Hit går vi varje år och äter skaldjur. Förra året blev J sjuk när vi satt och åt där, men vi tror inte att det hade med maten att göra. I år kände han sig ändå lite tveksam och åt grillade gambas med pasta och sås gjord på curry och kokosmjölk. Jag tog vårt vanliga dvs en skaldjurstallrik med pyttesmå räkor, snäckor i olika storlekar, en hel krabba samt gambas. För 33€ är det mycket, mycket mat för en person. Trots att jag är ett skadjursfreak kunde jag inte äta allt. Tyvärr kom maten inte upp i den nivå som vi har upplevt alla tidigare år, men vi rekommenderar restaurangen varmt. Man kan inte reservera bord och kommer man efter sju måste man vara beredd att köa. Vi brukar se till att komma senast klockan sex. Då är det lite folk och serveringen går snabbt. Senare på kvällen kan man få vänta en timma på maten.
Vi gick sedan till gamla stan och vår lavendelaffär för att förse oss och våra vänner med tvålar, lavendelkuddar och mycket annat som håller liv i känslan av Provence under vintern.
Vi avslutade kvällen vid ett annat favoritställe, baren på Hotell Westminister vid Promenaden, inte att förväxla med sin namne i Menton. Vi brukar sitta här och se ut över promenaden och havet, ta en flaska rosé och titta på folk. Förra året påbörjade de en omfattade renovering av de gamla anrika hotellet från 1878 men tyvärr har en del av charmen försvunnit. Nu i någon slags art deco-stil som inte harmoniserar med husets karaktär. Men den ypperliga servicen och den utmärkta utsikten gör det ändå värt ett besök. På Promenaden hem såg vi igen blommor, ljus och brev. Det tar aldrig slut, vi glömmer aldrig.
På trötta och stela ben traskade vi sedan hem och när vi flåsandes kom in i lägenheten sa J ”Nu gick det lite bättre än i förmiddags”. Det finns hopp.
Senaste kommentarer