Nice 2016: Dag 16 Söndag 31 juli. Idag har luften varit mycket bättre och torrare. Solen har strålat från en klar himmel och det har blåst en svag bris. Det känns som en välsignelse jämfört med gårdagen. Vi tror oss dessutom ha kommit ett steg närmare lösningen på fluggåtan. Den stavas fukt, eller då avsaknad av fukt. Det verkar som om de små krypen älskar fukt och i morse var disktrasan svartprickig. Nu förvarar vi den i skåpet under diskbänken och lämnar inga glas framme med vätska i, vips är flugorna betydligt färre. Hoppet är det sista som överger människan.
Efter en ganska sen frukost, det har blivit många sådana, jobbade vi lite på förmiddagen och åkte sen till hamnen. Döm om vår förvåning när vi upptäcker två gråa monster till byggnader med ett jätterör som går genom byggnaderna och vidare utmed hamnen till ett stort fartyg. Estetiskt är det en styggelse för den annars så vackra hamnen. Det hjälper inte att det är svart-vita foton av hamnen på husens långsidor. Jag vet inte vad det är, men det verkar som om det har med den kommersiella delen av hamnen att göra.
Om man nu vänder ryggen till de fula byggnaderna och tittar ut över hamnen och havet istället, ser man att restaurangerna bokstavligen ligger vägg i vägg utmed hamnpromenaden som slutar i ett färjeläge med bl a färjor till Korsika. Här har till och med gatlyktorna formen av lanternor. Man blir också på betydligt bättre humör av att se de små fiskebåtarna målade i glada färger.
Som vanligt hamnar vi mitt i skarven mellan fransk lunchtid och tidig middag. Vi var de sista gästerna som fick beställa mat på L´orée du Port innan de stängde för att sedan öppna till kvällen igen. Det hela började inte bra. Servitörerna var på oss många gånger om vi hade bestämt oss, de ville väl hem och vila lite, men J blev irriterad. När besticken lades fram hade min kniv inte passerat mellanstationen diskmaskin och servitören fick säga till kocken tre gånger vad vi , de enda två gästerna i restaurangen, hade beställt innan han fattade och gick in i köket. Servitören gjorde dessutom stora ögon och frågade de två gånger om jag verkligen skulle ha en stor öl. Detta kan bli hur fel som helst tänkte jag och J är inte god att tas med när han blir grinig. Men ölen kom och var enligt J perfekt tempererad och precis vad han behövde . Detta innebar en betydligt artigare ton gentemot servitören och vi kände oss alltmer hoppfulla.
I Frankrike har man, liksom i många andra länder, en förkärlek för att spela popmusik på en ljudnivå som gör det omöjligt för gästerna att konversera. Så också på L´orée du Port, men de hade i alla fall godheten att spela musik från vår ungdom, dvs George Michael och Rick Astley. När musiken tog slut drog servitören en lättnadens suck och sa att när han kommer hem sent på kvällen är hans huvud som en ballong. Jag förstår honom. Maten visade sig vara riktigt bra, grillade gambas för mig och pizza för J, servitören blev också trevligare och det hela slutade i dur.
Nu har solen sänkt sig efter ännu en dag och vi sitter på balkongen i den doft av spiral mot myggor och avlopp. Vi för med olika medel även en kamp mot små vita flugor som bits på balkongen.Vet inte varifrån avloppsstanken kommer men hoppas att den snart är över.
Jag vågar väl knappt nämna det, men i morgon planerar vi att åka till Menton igen, men med tanke på hur våra utflyktsplaner har gått hittills så får ni vänta till rapporten i morgon.
Senaste kommentarer