Efter en god frukost på Lisas terrass och lite balkonghäng styrde vi kosan mot Nice igen. Vi har pratat med banken och ägnade eftermiddagen åt att älta om möjligt ännu mer.

 

Det blir ju en del mat och dryck när man är här, så jag tyckte att det var så skönt att komma ut på en stavgångsrunda. Dock är det inte så smart att göra det klockan fyra på eftermiddagen när det är 29 grader varmt.  Man får dessutom kryssa mellan alla strosande turister som går minst åtta i bredd och är ensamma i hela världen. När jag kom tillbaka mådde jag illa och var svimfärdig. Ja jag vet, jag är dum i precis hela huvet ibland.

 

Men när jag travar runt där med mina stavar får jag tid att tänka och reflektera. Det är inte ofta jag tar mid den tiden annars. Jag funderade bl a över varför piloterna envisas med att prata i mikrofon om flyghöjd och vädret på destinationen (jag tror i alla fall att de pratar om det) men inte en enda människa hör vad de säger. Tänk om de måste säga något viktigt och antingen flåsar i mikrofonen eller pratar så fort och tyst att informationen inte går fram. Eller är det jag som är en yrkesskadad kommunikationschef? Som ni märker tänker jag djupa, filosofiska tankar.

 

Jag har skrivit om det tidigare och nu gör jag det igen. Nice är kontrasternas stad. Jag mötte en familj där mamman bar hijab, dvs ett plagg som täcker håret, halsen och axlarna och i det här fallet hela kroppen. Man såg bara ansiktet och händerna. Precis bakom på en skate board kom en tjej endast iförd en minimal bikini, Jag skulle ha velat fota de båda samtidigt, men det var inte läge för det. Men det säger en del om hur olika liv människor lever i samma stad.

 

Nu blir det för ovanlighetens skull lite middag och rosé på balkongen. I morgon mellanlandar Lisa här på väg hem till Sverige och vi fortsätter våra traditionella visiter hos varandra i Frankrike.